Russian Neoclassical/Romantic Painter, 1799-1852,was an internationally renowned Russian painter. He is regarded as a key figure in transition from the Russian neoclassicism to romanticism. Born of French parents in Saint Petersburg, Carlo Brulleau (as his name was spelled until 1822) felt drawn to Italy from his early years. Despite his education at the Imperial Academy of Arts (1809?C1821), Briullov never fully embraced the classical style taught by his mentors and promoted by his brother, Alexander Briullov. After distinguishing himself as a promising and imaginative student and finishing his education, he left Russia for Rome where he worked until 1835 as a portraitist and genre painter, though his fame as an artist came when he began doing historical painting. His best-known work, The Last Day of Pompeii (1830?C1833), is a vast composition compared by Pushkin and Gogol to the best works of Rubens and Van Dyck. It created a sensation in Italy and established Briullov as one of the finest European painters of his day. After completing this work, he triumphantly returned to the Russian capital, where he made many friends among the aristocracy and intellectual elite and obtained a high post in the Imperial Academy of Arts.   Related Paintings of Karl Briullov :. | The Last Day of Pompeii | Portrait of Countess Yulia Samoilova with her Adopted daughter amzilia pacini | Portrait of Grand Duchess Elena Pavlovna and her daughter Maria | Portrait of Princess Maria Volkonskaya | Celebration of the Grape Harvest |
Related Artists:
Andrea Solario
Andrea Solari (also Solario) (1460 in Milano - 1524) was an Italian Renaissance painter. He was initially named Andre del Gobbo, but more confusingly as Andrea del Bartolo a name shared with two other Italian painters, the 14th Century Siennese Andrea di Bartolo, and the 15th Century Florentine Andrea di Bartolo.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Carl Wimar
1828 - 1862,American painter and photographer of German birth. He arrived in St Louis in 1843. From 1846 to 1850 he studied painting under the St Louis artist Leon de Pomarede (1807-92). In 1852 he continued his studies at the Kunstakademie in Desseldorf, where he worked with Josef Fay (1813-75) and Emanuel Gottlieb Leutze until about 1856. In 1858, having once more based himself in St Louis, he travelled up the Mississippi in order to draw and photograph Indians. Wimar joined a party of the American Fur Trading Company and made several journeys between 1858 and 1860 up the Mississippi, Missouri and Yellowstone rivers in search of Indian subjects. His painting, the Buffalo Hunt (1860; St Louis, MO, Washington U., Gal. A.), became one of the original works in the collection of the Western Academy of Art. In 1861 Wimar was commissioned to decorate the rotunda of the St Louis Court-house with scenes of the settlement of the West.